ELARD i Kina: Ganzhou och Anyuan

Det är nu torsdag morgon och vi har en tre timmars resa framför oss till nästa stopp. Dags för en återblick på gårdagen och var vi/jag nu har hamnat. Rent geografiskt har vi tagit oss till Ganzhou i förrgår kväll (alltså tisdag 15/10), med flyg.

Ganzhou, för er som aldrig hört talas om det, är en nätt liten stad med 9,7 miljoner invånare. Det är provinshuvudstaden i provinsen Jiangxi. Jag upplevde, av det lilla jag såg, Ganzhou som mycket angenämare än både Peking och Shanghai. Det finns träd i staden och staden är i Kina känd och premierad för sin goda luftkvalitet. Det var en mycket stolt borgmästare som tog emot oss på den informella middagen. (Note to self: det finns inget informellt i Kina när det handlar om att inta måltider i professionella sammanhang).

  

Ganzhou gör intrycket av att växa, men på ett mer sansat vis, och att de lutar på en solid grund och stolthet över sin historia, som går så långt tillbaka som 5000 år. Borgmästaren välkomsttal täckte teman om kultur, ekologi och konfucianism och vikten av att handla i samklang med både sinnen och tankar. Tänkvärt och spännande.

Även intressant, att ju längre bort vi kommer från Shanghai, ju färre talar engelska. Alltså, ingen talar engelska. Vi har med en tolk. Jag förstår mer i backspegeln hur viktiga personerna i PDI var. Professor Fu och mrs Gou var väldigt välutbildade, hade även delvis studerat i utlandet, talade obehindrat engelska, och professorn som var ledande, är alltså ledaren för utveckling av landsbygdsområden i Kina. Han är utsedd som den bäst lämpade personen för detta uppdrag i Kina. En hisnande kompetens, att vara den som är bäst lämpad av 1,39 miljarder personer! Då kan en allt sträcka på sig lite. Dessa två hade kompetens att förstå oss, alltså inte bara språket, utan på det sätt vi talar och uttrycker oss.

När vi satte oss på flyget till Gangzhou, var jag dock inte alls klar över detta, utan det förstår jag först nu. I Gangzhou mötte mig en värld som lever helt parallellt med vårt västerländska samhälle, som till största delen aldrig varit i kontakt med personer från västvärlden.

I går morse bar det av till landsbygden. Med buss tog vi oss till Anyuan County. Anyuan ligger i samma provins som Ganzhou, det är alltså i Ganzhou som många viktiga beslut över Anyuan fattas (jag har dock ej klart för mig vilka). Anyuan är ett av 14 counties i provinsen Jiangxi. Det finns berg, det finns ofantligt mycket skog och väldigt fina vägar. Det bor 400.000 personer i countyt, och 152 byar. Av dessa definierar kineserna själva 72 byar som fattiga, och 53.882 personer som fattiga. Tänk nu efter, för detta är inte bara är siffror. Jag frågade professor Fu från PDI om definition på fattigdom, och då sade han att det är tillgång till inkomst under en summa som regeringen fastställer, men han sade ingen summa. Jag utgår dock ifrån, att när kineserna talar om fattiga, så menar de personer som lever i närheten av vad vi i västvärlden kallar absolut fattigdom. (Tillgång till <1 USD/dag var det förr i tiden, har lite svårt att googla vad det idag ligger på för summa eftersom jag ju är i Kina). Det är alltså personer som inte vet hur de ska hitta tillräckligt med inkomstkällor för att mätta sina barn varje dag. Dessa utgör mer än 13% av befolkningen i Anyuan.

I Anyuan odlas det navelapelsiner. De ligger efter Spanien, men före resten av världen på världsmarknaden av apelsinhandel. 150.000 personer arbetar med detta, på något vis. Det blev besök på både utvecklingsstationer och e-handels-hubb om apelsiner. Apelsiner ligger verkligen utanför mitt kompetensområde, men det var intressant. Det var intressant att se vad de är väldigt duktiga på och stolta över.

     

Men 100.000 personer migrerar ut från Anyuan för att arbeta med industri på andra orter. Hur ofta dessa återvänder hem på besök vet jag inte, men flytta får man inte hur som helst i det här landet. Alltså är deras officiella hemvist Anyuan, men de arbetar på annan ort, och kommer säkerligen inte hem varken varje dag eller varje helg. Så generellt har Anyuan satsat nästan allt på ett kort, apelsinerna. Och apelsinerna har sedan ett par år drabbats av Huanggong-sjukan, som gör skalen bruna och apelsinerna onjutbara. Hittills har de varken hittat något effektivt sätt att varken behandla eller förebygga sjukan. Det är naturligtvis en katastrof. Fokus på våra möten blev därför mycket det. Man väntar sig experter som kan hjälpa till med den mest akuta frågan, såklart.

Våra möten var ändå väldigt intressanta, och gav oss mycket inför framtiden. Vårt uppdrag är inte att under denna resan komma med några lösningar. Vårt uppdrag är, som företrädare för ELARD, lägga fram en plan för hur vi skulle kunna fortsätta vårt arbete, som i ett mycket senare skede kan leda till att experter inom olika områden kan ha utbyten med varandra. Min ingång är hittills att vi behöver så ofantligt mycket mer tid och information innan vi kan göra någon rimlig bedömning av situationen på respektive ort. Men det är det som är avsikten med denna först resa. Att vi som företräder LAG i Europa ska få en överblick över vad det är vi ger oss in på, och vad vi behöver för att kunna implementera LEADER-metoden i Kina. Vi får se hur vi utvecklar processen! Det är ju flera åsikter och flera aktörer som påverkar utgången.

Jag är väldigt glad över gästvänligheten och öppenheten som möter oss här. Jag kommer hem minst 5 kg tyngre. Vi äter festmåltider frukost, lunch och middag. Fylld av både mat och ödmjukhet över uppgiften, liksom tacksamhet över att få delta på denna ofantligt spännande resa, ser jag fram emot vårt besök i nästa county: Xingguo.

Marion

Posted in ELARD and tagged .