ELARD i Kina: En dag i Shanghai

För det första: allt i Kina är så stort. Och så mycket! Efter upplösningen av planekonomin 1989, har Kinas tillväxt gått i rasande fart. (Jag har två tips till dig som vill veta mer om känslan i Kinas större städer. Det ena är  P1 Sommarprat med Tom Xiong och det andra dokumentären ”Kinas mäktiga kvinnor” på UR play. Båda skildrar Kina som den vibrerande ekonomi det är idag, med känslan av tillväxt till varje pris.)

Måndagförmiddagen gick till resa från Peking (Bejing) till Shanghai. Det är rimligt nära varandra, så det var ett flyg som bara varade 1:45 h. Dagen börjades kl 05:45 med samling i lobbyn för gemensam avresa till flygplatsen. Tills dess hade jag alltså ännu inte hunnit lämna hotellet alls, varför jag var väldigt nyfiken på vad dagen skulle föra med sig.

Bara att se Peking och Shanghais flygplatser och trafikkaos är en upplevelse. Köer överallt, människor överallt. Ofattbara dimensioner. Och här är jag inbjuden för att bidra med mina åsikter om landsbygdens utveckling!

  

På eftermiddagen höll vi möte med Prospect Development Institute (PDI), som till skillnad från våra politiker kvällen innan, kunde leverera en hel del statistik! 58,21% av Kinas befolkning bor i vad dessa kallar för stad. Resten är landsbygdsbefolkning.

PDIs Vision är ”Search for excellence of harmonious development”. Deras uppdrag är att hjälpa underutvecklade områden och fattig befolkning, att uppnå självhjälp, samarbete och utveckling genom forskning, kompetensutveckling och anpassad omvandling.

  

Vi såg många möjligheter till att arbeta med LEADER-metoden inom deras strategiska ramverk, det skulle troligen passa väldigt bra, och deras chef samt ansvariga medarbetare var väldigt öppna och intresserade. Det kunde även vara intressant för våra myndigheter att se deras struktur, som var mycket imponerande, strukturerad och verkade väldigt effektiv. Dock är Kinas problem av en helt annan magnitud. Fattigdom i Sverige har vi självfallet inte alls i den utsträckningen. Alla utvecklade städer har ett ansvar att bidra till utrota fattigdomen. Just provinsen Shanghais uppdrag innebär att hjälpa 4 miljoner av 98 miljoner ur fattigdom under kommande två år, till 2020. Vilken utmaning!

Hela dagen undrade jag om, vad en by egentligen är, och hur en by kan hittas inom radien av 2,5 h bilfärd från Shanghai. PDI talade om ”administrative villages” som samlade upp till 10 ”Natural villages”. Det är på administrationsnivån som byledare utses. En Natural Village kan ha ca 500 invånare, sades det. De hade även delat upp byarna i kategorierna utvecklad, under utveckling och underutvecklad, och arbetade framförallt med den mittersta kategorin. De underutvecklade låg enligt utsago mer i de inre och västliga områdena av landet. Dessa fick också någon mån av stöd, men huvudsaken var mellankategorin.

Eftersom våra länder är så extremt olika, så var det även svårt för dem att förstå underifrån-konceptet. Särskilt att LEADER-områdena själva ska definiera sig som utvecklingsområde höll jag en lång konversation med Fu Gangzhan (professorn) runt vid kvällsmaten. Dagen efter skulle jag förstå varför…

Efter kvällsmaten (kl 21) hetsade jag ut, för jag ville minsann inte besöka Shanghai och endast se hotellet. Bifogar lite snygga foton på det! Jag har aldrig sett något liknande. Det är så stort och så…tillväxt till varje pris! Att resa ut ur Shanghai morgonen därpå, tog mer än två timmar. Och då menar jag två timmar av skyskrapor, många som är mindre än 10-15 år gamla. Hur snabb och kraftig tillväxten är här är svindlande. Lyssna gärna på podden, jag tycker den skildrar det lite.

Morgonen därpå startade bussen kl 07:45. Efter 2,5 h bussfärd kom vi fram till Shanghais förorter, så som jag uppfattade situationen. Det var fortfarande väldigt tättbefolkat. Vi körde just på en fin, fyrfilig motorväg, nästan helt utan trafik, och ovanför oss susade höghastighetstågen förbi. Då stannade bussen plötsligen, och vi hade kommit fram till byn Waizhao, i Shuyuan.

I själva verket hade en svensk (tror jag) aldrig sett detta som en by. I detta ”förortsområde” ligger alltså Waizhao, som har en rektangulär form. Gatorna är raka och gallerformade, liksom i storstäder i USA. Här bor 5600 personer. Enligt utsago är medelåldern 50 år, eftersom barnen inte stannar kvar utan flyttar vidare till någon av de större städerna. Vid byns entré finns en tavla om vem som har finast trädgård/land. Det finns transparenta kriterier över vad en fin trädgård innebär, och varje månad får de fem bästa ett rött märke på tavlan. Vi gick runt i byn, men jag såg knappt några människor. Efter ett slag kom vi fram till en av vinnarnas hus, dit vi blev inbjudna. Dessa var även partiföreståndare i byn.

        

En stor skillnad mot EU är att det är så oerhört tätt befolkat. Här är det vad de kallar landsbygd fullt. Det finns folk överallt, men det finns ändå ingen service i byn. Det fanns en restaurang och en hälsocentral. Inga skolor, inget dagis, ingen livsmedelsaffär. Ändå är dessa områden platser som Shanghaiinvånare tar sig till på helgen för att plocka grönsaker/frukt mot betalning och äta lokalproducerad mat på den restaurang som finns i servicehuset i byn. Enligt vår landsbygdsromantik var det inte alls lockande…men maten var oerhört god!

Jag tänker att stadsinvånarna måste vara så stressade. Jag tänker att det finns så lite plats till naturlig rekreation. Jag undrar hur hälsotalen ser ut.

Förvånad och lite konfunderad steg jag på bussen till flygplatsen igen. På eftermiddag/kvällen flög vi till Gangzhou. Imorgon blir det bara buss, äntligen.

Marion

Posted in ELARD and tagged .